Vi lånade ett tält av min kollega och drog till Storulvån.
När jag hämtade tältet sa kollegan (som jag inte kände särskilt väl vid den tiden):
"- Det är lättviktsstänger till detta tältet så de är inte riktigt lika tåliga som vanliga tältstänger. Men ni ska ju inte tälta i snålblåsten på kalfjället precis, så det är lugnt."
Det var en fin kväll och vi hittade den perfekta tältplatsen, en liten bäck, jämn mark och fin utsikt. Man skulle väl kanske kunna säga att vi var mitt på kalfjället, men vi hade en liten kulle bakom oss som skydd. Fint!
Vid midnatt vaknade vi båda och HERREJ/%#*LAR, jag trodde vi skulle blåsa bort. Och tältstängerna, hur snart skulle de knäckas?
Ångest och stormbyar, romantiken kom bort.
Inatt har vi haft riktigt stormväder här på Ft. Benning. Vinden låg på, sovrumsfönstret slog som en tältduk och än en gång låg vi vakna båda två och väntade på att blåsa bort.
Det är inte konstigt att det blir sån total förödelse i kuststäderna när orkanerna drar in. Husen är som sagt byggda av papper och plast. Och lättviktsstänger.
Nu har det mojnat och vi dricker kaffe i huset som lyckligtvis står kvar. Hurra!
/a
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar