Joe Galloway

Under kursen har vi en del inplanderade briefs och forelasningar fran mer eller mindre framstaende individer som har nagon form av relevant erfarenhet av manoverkrigforing. Dessa forelassningar kallas Command Leader Speaker Program (CLSP) och genomfors i syfte att de officerare som tjanstgor pa skolan har kan komma och lyssna, alltsa inte bara for MCCC.

Forra veckan var det Joe Galloway som var inbjuden som forelasare. Galloway ar reporter och forfattare till bland annat "We Were Soldiers", skriven tillsammans med LtGen Harorld Moore - Som for ovrigt verkar vara lite som USA's motsvarighet till Ulf Henricsson. Eller om Henricsson ar Sveriges motsvarihet till Moore? Kanns hursomhelst grymt lyxigt att fa mojligheten att lyssna till personer med den har typen av erfarenheter.

Joe Galloway i nutid

Efter fyra ganska langa turer till Vietnam mellan -65 och -75, fortsatt arbete som krigskorrespondent i bl.a. Gulfkriget och med ett enligt uppgift ganska omfattande alkoholmissbruk som foljd (verkligen en hogoddsare) fanns det en liten farhaga hos mig att forelasningen skulle sadar. Som tur var var farhagorna obefogade.

Galloway fokuserade pa sina erfarenheter fran november 1965, slaget vid Ia Drang och motet med Hal Moore. Ett slag som enligt Galloway formade honom som manniska och det ogonblick i sitt liv han mindes allra tydligast. For better and for worse! En parentes ar att Galloway inte var den rookie som han framstalls som i filmen. Han hade varit pa plats i Vietnam i sju manader och foljt US Marine Corps innan slaget vid Ia Dranfg

Galloway blandade torr, nastan brittisk humor med seriositet och direkta budskap om ledarskap till den intresserade publiken, konstituerad av allt fran fanrikar till overstar. Budskapen som gavs var lika delar hans egna som Moores och bestod kortfattat av:

• Lojtnanterna dog som flugor, mycket pga oerfarenhet, lite pga att de var stora mal med radio-sandare. Detta gallde 1965, kanske inte samma idag men anda en orsak att ifragasatta det amerikanska officerssystemet?
• Kompanichef kan vara varldens finaste jobb, men absolut det mesta underbetalda och mest otacksamma. Mycket ansvar med enbart soldaternas karlek som beloning. Ar du inte beredd pa det, skaffa ett annat jobb!
• Soldaterna fortjanar din karlek, det ar det allt handlar om. Visar du att du bryr dig och inser att du finns till for soldaterna och inte tvartom. Daremot finns det olika satt att visa sin omtanksamhet, vissa inte alltid uppskattad av soldaterna initialt (disciplin i olika former).
• Som chef, stanna upp en sekund i striden och reflektera over: 1. Vad gor jag som jag inte borde gora? 2. Vad borde jag gora som jag inte gor?

Under kategorin "icke krigsrelaterat" var budskapet:

• Det var battre forr! Dagens journalister ar inte journalister. De sammanstaller press-releaser och that's it (lite bitterhet kanske man skall forvanta med bakgrund sassom Galloway's).

 Pa det stora hela var det en mycket intressant och fangslande forelasning. Mycket pga att Galloway inte var radd for att skrada orden, det var raka  ror fran borjan till slut (Ytterligare en liknelse med Henricsson?) levererade med en stadig, lugn och overtygande rost.

Jag har tidigare funderat pa att lasa We Were Soldiers, inte bara se filmen. Inte helt ovantat var kanslan efter forelasningen att det nu var solklart att den skulle lasas. Sahar en vecka efterat ar jag av samma uppfattning sa harnast vet jag vilken litteratur jag kommer doppa nasan i. Ser mycket fram emot det!