Recap av de senaste veckorna

Som jag skrev i förra inlägget så är det så mycket som hänt som vi skulle vilja skriva om men vi har även förnuftet att inse att tiden nu är passé. Men eftersom allt inte kan släppas helt så kommer här en kort recap om vad som hänt här borta de senaste veckorna och som inte berörts tidigare.

1. Föräldrarna har varit här och besökt. De har sedan en vecka åkt hem till Sverige igen. Kul att få besök!

2. Känslan av att man inte kan lita på någon när det gäller bilar i det här landet har cementerats. Efter att ha haft in bilen på rep för att (återigen/garantijobb) täta en oljeläcka havererade bilen halvvägs till Atlanta. Efter konstant oljepåfyllande med totalt ca 8 liter transmissionsolja lyckades Ann föra bilen och föräldrarna hem från Atlanta. Perfekt timing.

3. Ann har fått en ny bästis som heter Anna. Efter en genuin komplimang om Anns outfit en lördagkväll på GAP fastställdes att de skulle "hang-out" och springa med Annas hund Trixie, vilket det nu gör. Eller har iaf gjort en gång... :) Älska amerikansk rättframhet!

4. Den ordinarie UFL-säsongen är färdigspelad och mitt Seminar är hittills obesegrat. Vinner vi nästa match är vi i finalen - The Mega Bowl! Alla i klassen håller dock benhårt fast vid lögnen om att vi ingen bryr sig så mycket om UFL. Det är ju bara en lek...Eller?? #vinnarskalle

(Vi har nog faktiskt börjat bry oss mer och mer, och spelat sämre och sämre. Det bådar oroväckande.)

5. Ann har börjat på en golfkurs för nybörjare och skall om allt går vägen satsa på en ny karriär vid sidan av läkarstudierna. Spelar man på LPGA kan man ju faktiskt bo på heltid i USA, vilket vi gärna skulle göra. 

6. Efter en bra återhämtning av mitt dåliga knä under årets första två månader är jag nu tillbaka på ruta ett igen. Läkarbesök och MR genomfört, fortsatt konsultering står på schemat. Läkaren började redan mumla om "surgical procedures" m.m. Är snart beredd att prova vad som helst för att kunna springa ordentligt igen. Sätter mitt hopp till vad den amerikanska läkekåren kan hitta på de sista tre månaderna i landet. 

7. Jag har hållit en kort föreläsning för mina klasskompisar om Sverige och dess förträfflighet. Spelade ut registret och bjöd på sill och nypotatis, västerbottenost, påskmust och knäckebröd. Kulmen nåddes när jag fick hela klassen att gemensamt sjunga Helan Går! Helfestligt! Tyvärr var IKEA Atlanta inte utrustat med vare sig Skåne eller OP Andersson. Skämmes IKEA, skämmes!

8. Ann har efter en ganska lång process äntligen blivit antagen som frivillig för Röda Korset och skall börja gratisjobba på sjukhuset nästa vecka om allt går som det ska. Helt märkligt att hon i princip har fått tjata sig till att få börja arbeta, gratis. Att ägna sig åt voluntary work skall ju vara rätt vanligt här men det visade sig verkligen vara trögjobbat. Vi hoppas dock att det blir kul och lärorikt!

9. I skolan hade vi i veckan en mycket bra seminariebehandling av boken Black Hearts, skriven av Jim Frederick. Har ev benämt boken tidigare. Den handlar om en pluton ur 101st Infantry Division (Air Assault) under deras tid i Irak 2005 och är en helt fruktansvärd tragisk historia med en uppsjö av skolboksexempel på dåligt ledarskap och onda spiraler. En mycket läsvärd bok som gör en förbannad, ledsen, arg och helt uppgiven. Det finns tydligen många exempel på både bra och dåligt ledarskap i US Army enligt vad seminariet gav vid handen, men en slutsats är att de generellt har ganska svårt att implementera uppdragstaktik med hänsyn till vad det kräver i form av ömsesidig tillit och risken med att det ibland blir fel. Micromanagement är tydligen väldigt vanligt, tom vanligare än vad vi kan uppleva i Sverige. 

10. I fredags var jag och Ann på "Armor Heritage Ball". En mycket kul upplevelse! Mer patriotism och stolthet än vad vi är vana vid från en bal i Sverige och en mer avslappnad/social stämning runt själva middagen. Huvudnumret var, och är alltid tydligen, det ceremoniella tillblandandet av en "häxbrygd" till minne av såväl gamla som nya krig och uppoffringar, allt från inbördeskriget och världskrigen till Vietnam och de senare Irakkrigen. Ingredienserna spände ifrån rödvin, Champagne, hembränt och Fireball till chilisås, gin och sand från Kuwait(!). Det smakade förvånansvärt gott...  Dessutom fick vi uppleva ett roligt, inspirerande och imponerande tal av en f.d. fyrstjärnig, Gen William S. Wallace - Inte han i Bravheart. Däremot var festen slut 2230 och då var det dags att gå hem. Vi drog istället på stan, rökte cigarr och lyssnade på ett soulband innan vi avslutade kvällen. Festligt var det!

Händelserikt har det således varit det senaste och nu är det visst bara två veckor kvar på kompanichefsdelen. Helt stört! Knappt tre månader kvar på hela kursen och sedan är det dags att dra hem till Sverige igen. Vi ska se till att njuta så mycket det går, varje dag!

Savannah och föräldrar på besök

Det är så mycket som hänt på sistone som vi skulle vilja skriva om men det hinns av någon anledning inte med. Tiden bara går på något märkligt sätt och det kanske är ett friskhetstecken att vi inte spenderar den tiden med att enbart uppdatera den här bloggen. Med det sagt så tänkte vi bjuda på lite bilder från tiden då våra föräldrar varit här och besökt samt från vår helg i Savannah förra veckan. En helt fantastisk stad för övrigt som vi gärna skulle hängt lite mer i. Håll till godo!

Ett av alla krigsmonument som det här landet stoltserar med...

Stort containerfartyg!

Typisk morgon

Såhär ser en typisk morgon ut:

05:50 klockan ringer

06:08 sitter i bilen påväg till morgonfys

07:20 kör hem från gymmet. Konstaterar att om vi tränat 10 minuter till hade vi sluppit krypköra. (Mellan 06:00-07:30 är det 15 mph och hungriga poliser överallt)

07:33 Tänker Ann "Mat! Ge mig mat!"

07:34 Pär brygger kaffe

07:35 Snabb dusch (Dödshungrig)

07:45 Pär steker en pannkaka

07:46 Ann äter veckans påhitt till frukost. Denna veckan är det tortillawrap med stekt ägg och spenat. Innan dess var det Chiapudding.

07:47 Läser tidningar som gör att vi känner oss smarta.

07:48 Tröttnar och kollar sociala medier istället.

08:07 säger Pär: "- Jag omgrupperar till soffan" och fyller på sin kaffekopp.

08:55 Hoppar in i bilen och kör Pär till skolan.

Ikväll ska vi på bal. Otypiskt, men trevligt!

Högljudd charm

Klockan är 21:52. Plötsligt börjar de skjuta någonstans här på basen. Med tanke på att våra väggar och fönster skakar kan man tro att de håller till på vår altan.

Men det gör inget. Det är lätt att glömma att vi bor på en militärbas, allt är så normalt och vanligt här i villakvarteret, barn som cyklar, hundar som rymmer och rådjur som äter upp våra buskar. Så, när basen gör sig påmind med en serie skapa smällar är det bara charmigt!

Godnatt!

Joe Galloway

Under kursen har vi en del inplanderade briefs och forelasningar fran mer eller mindre framstaende individer som har nagon form av relevant erfarenhet av manoverkrigforing. Dessa forelassningar kallas Command Leader Speaker Program (CLSP) och genomfors i syfte att de officerare som tjanstgor pa skolan har kan komma och lyssna, alltsa inte bara for MCCC.

Forra veckan var det Joe Galloway som var inbjuden som forelasare. Galloway ar reporter och forfattare till bland annat "We Were Soldiers", skriven tillsammans med LtGen Harorld Moore - Som for ovrigt verkar vara lite som USA's motsvarighet till Ulf Henricsson. Eller om Henricsson ar Sveriges motsvarihet till Moore? Kanns hursomhelst grymt lyxigt att fa mojligheten att lyssna till personer med den har typen av erfarenheter.

Joe Galloway i nutid

Efter fyra ganska langa turer till Vietnam mellan -65 och -75, fortsatt arbete som krigskorrespondent i bl.a. Gulfkriget och med ett enligt uppgift ganska omfattande alkoholmissbruk som foljd (verkligen en hogoddsare) fanns det en liten farhaga hos mig att forelasningen skulle sadar. Som tur var var farhagorna obefogade.

Galloway fokuserade pa sina erfarenheter fran november 1965, slaget vid Ia Drang och motet med Hal Moore. Ett slag som enligt Galloway formade honom som manniska och det ogonblick i sitt liv han mindes allra tydligast. For better and for worse! En parentes ar att Galloway inte var den rookie som han framstalls som i filmen. Han hade varit pa plats i Vietnam i sju manader och foljt US Marine Corps innan slaget vid Ia Dranfg

Galloway blandade torr, nastan brittisk humor med seriositet och direkta budskap om ledarskap till den intresserade publiken, konstituerad av allt fran fanrikar till overstar. Budskapen som gavs var lika delar hans egna som Moores och bestod kortfattat av:

• Lojtnanterna dog som flugor, mycket pga oerfarenhet, lite pga att de var stora mal med radio-sandare. Detta gallde 1965, kanske inte samma idag men anda en orsak att ifragasatta det amerikanska officerssystemet?
• Kompanichef kan vara varldens finaste jobb, men absolut det mesta underbetalda och mest otacksamma. Mycket ansvar med enbart soldaternas karlek som beloning. Ar du inte beredd pa det, skaffa ett annat jobb!
• Soldaterna fortjanar din karlek, det ar det allt handlar om. Visar du att du bryr dig och inser att du finns till for soldaterna och inte tvartom. Daremot finns det olika satt att visa sin omtanksamhet, vissa inte alltid uppskattad av soldaterna initialt (disciplin i olika former).
• Som chef, stanna upp en sekund i striden och reflektera over: 1. Vad gor jag som jag inte borde gora? 2. Vad borde jag gora som jag inte gor?

Under kategorin "icke krigsrelaterat" var budskapet:

• Det var battre forr! Dagens journalister ar inte journalister. De sammanstaller press-releaser och that's it (lite bitterhet kanske man skall forvanta med bakgrund sassom Galloway's).

 Pa det stora hela var det en mycket intressant och fangslande forelasning. Mycket pga att Galloway inte var radd for att skrada orden, det var raka  ror fran borjan till slut (Ytterligare en liknelse med Henricsson?) levererade med en stadig, lugn och overtygande rost.

Jag har tidigare funderat pa att lasa We Were Soldiers, inte bara se filmen. Inte helt ovantat var kanslan efter forelasningen att det nu var solklart att den skulle lasas. Sahar en vecka efterat ar jag av samma uppfattning sa harnast vet jag vilken litteratur jag kommer doppa nasan i. Ser mycket fram emot det!

Vi drar mot ostkusten!

Mycket som hänt senaste veckan; Päronen på besök, A3-ordergivning, golflektioner, läkarbesök (inget akut), intressanta föreläsningar och UFL. Såå, det har inte blivit så mycket tid för bloggande. Får nog återta detta nästa vecka. 

I eftermiddag sätter vi oss i bilen och åker till Savannah på ostkusten. Beräknas ta ca 4,5h. Har hört mycket bra om staden som skall vara en av de bäst bevarade från 1700-talet i USA så vi ser mycket fram emot det. Vädret skall dessutom bli ok, 25 grader och sol! 

Att fråga eller inte fråga

"Make sure you turn at least twenty stones before you ask a question!" 

Detta var budskapet vi fick av vår SGL under första lektionen för drygt två månader sedan. Det som menas är såklart att man alltid skall söka svaret i reglementen och manualer först, därefter hos en klasskompis, därefter hos en annan klasskompis och slutligen hos klassens elevrepresentant (xo) innan man frågar sin SGL. Låter på något sätt rimligt. Stör inte med frågor i onödan som du kan hitta svaret på själv. 

Det som jag däremot finner smått orimligt, fostrad i en organisation som anser att "tror gör man i kyrkan (i armén vet man)", är att även frågor under lektionstid inte alltid uppmuntras till 100%. Det är fullt möjligt att ställa frågor men jag får ofta känslan av att huvuddelen av mina klasskompisar drar sig rätt mycket för det. Det är liksom bättre att anta en front utåt att man verkar ha förstått än att blotta sig själv och sin eventuella okunskap. Tro hellre än att fråga för mycket! 

Inte helt oväntat har jag själv således blivit den som alltid frågar den där extra frågan. KB-eleven med sista frågan innan lunch då klockan redan är 1134. För att jag vill veta, inte bara tro mig veta. Priset är väl att min SGL häcklar mig något men  på ett skämtsamt sätt. Jag uppfattar även att mina klassisar uppskattar frågorna, eftersom de troligtvis undrar exakt samma sak och de slipper själva blotta sin okunskap. 

Alpha 3 - Ett inte helt orimligt scenario

Trots att vi har besok fran Sverige sa pagar fortfarande skolarbetet. Vi ar i sluttampen av A3 nu och jag har OPORD-brief pa onsdag. Denna gangen jobbar vi i grupper om tva-tre personer och ar da kompanichef, stf (XO) och ingenjorsplutonchef (i forekommande fall). Jag blev tilldelad befattningen som XO vilket innebar att jag enbart behover briefa terrang, vader, civillage och fiende. Slipper pa det sattet billigt undan. Min "kompanichef" Fitz far dra det tunga lasset att briefa egen plan, inklusive ingenjorsplan och bla styrkas plan tva nivaer upp. Kanns ju hyfsat glassigt men samtidigt far vi samma betyg bada tva och da den bla planen vager tyngst sa blir det som det blr. Vi har iaf planerat tillsammans och ar overrens om hur striden skall foras. Det kommer sakert ga bra for Fitz.

Scenariot for A3 ar att landet "Donovia" hotar att invadera en provins i grannlandet "Atropien" da den huvudsakligt Donoviska befolkningen i just denna delen av landet "behover skyddas" [Donovisk retorik] som foljd av oroligheter mellan Atropier och Donovier. I tillagg sa ar det lite naturtillgangar sasom naturgas och olja inblandat. Atropien ligger misstankt nara en fd supermakt i oster... Kanns scenariot igen?

Skillnaden fran verkligheten ar att FN utfardat ett antal resolutioner och skickat en koalition bestande av amerikanska och brittiska forband till omradet. Var uppgift ar saledes att forsvara mot donoviska styrkor som anfaller in i landet.

Atropien ligger i scenariot unegfar dar Azerbaijan ligger pa kartan. Donovias grans sammanfaller med Ryssland/Dagestans.

Jag ar faktiskt ratt glad att vi ar tva for just den har uppgiften for det ar nog den mest omfattande bataljonsorder jag nagonsin fatt. Uppgiften som sadan ar tamligen enkel (vi ska "bara" sla/destroy en mekbataljon och forsvara mot en mekbataljon forstrakt med strv) men bara att satta sig in i ordern tog nastan tre timmar! Svangrummet for egen finurlighet och taktisk list ar ratt begransad eftersom batstaben tydligen gjort det mesta jobbet at oss. Dock maste det mesta anda skrivas av och kopieras till sina egna brifing-produkter sa att man inte missar nagra detaljer. Viktigt viktigt!

Varfor gor de allting sa komplicerat och detaljerat undrar jag ibland? Nu verkar det vara lite av en fint fran lararna, att ordrarna ar uppbyggda pa det sattet att man sa att saga maste "ga pa skattjakt" i ordern for att hitta all information. Annex C ar bra men racker bara till 50%.

Man verkar for ovrigt gilla frontal skjutriktining ganska mycket.Fick manga konstiga blickar fran klasskamraterna vid ett tillfalle da jag tyckte att man kunde ta lite mer risk och ev forsoka manovrera for att fa till lite flankerande eld. Kanske? Nu skall jag inte raljera for mycket och jag vill trycka pa att klassisarna inte ar speciellt korkade, tvartom. Vi har bara olika kulturer och tradition. De behover inte alltid flankerande skjutriktning eftersom de forst bombar ihjal fienden med flyg, sedan degraderar honom med rejalt med indirekt eld och flygunderstod for att slutligen (frontalt) skjuta ihjal honom med Strv/strf och attackhelikoptrat. Allt utraknat snyggt och prydligt pa fiendens kulminatiosnpunkt. For att de kan!Visst hade vi ocksa gjort det om vi kunnat?

Naval. Hoppas pa lite enklare order och mer utrymme for listigheter nar det val ar dags for Battle Forge. Det sker ganska snart, 7 april narmare bestamt. Efter det ar kompanichefsdelen slut och bataljonsfasen tar vid. Hej vad det gar! Dags att njuta sa lange...

Atlanta

Idag drog vi alltså till Atlanta. Regnade nåt vansinnigt på morgonen när vi åkte så det tog en liten stund att köra dit. Väl framme tog vi en tur på CNN, käkade bison-burgre till lunch och besökte Martin Luther King muséet. 

Avslutade eftermiddagen med en tur till IKEA eftersom jag behövde köpa lite svensk mat. Skall ha en föreläsning om Sverige för mitt seminar på fredag i anslutning till lunch så planen är att bjuda på sill och potäter! Hade tänkt få tag i lite akvavit med men det gick sämre med det. Vi får visst klara oss med påskmust... 

På det hela har det varit en bra dag. Imorgon är det skola för min del igen och övriga tar nog en lugn dag på fortet. 

Pancake Breakfast

Vad vill man göra när man är på besök här i Staterna? Äta pannkakor till frukost såklart! Sagt och gjort, så vi drog till IHOP och käkade lördagsfrukost. Alla nöjda!

Imorgon blir det lite tidigare revelj och sedan en heldag i Atlanta.

Besök från Sverige

Idag får vi besök. Anns föräldrar och min mor landade 16.11 lokal tid i Atlanta och är nu på väg mot Fort Benning med Ann bakom ratten. I Slowcookern lagas det Pulled Pork och härliga dofter sprider sig i huset. Gissar att de ser fram emot att komma fram efter en lång dag på resande fot. Ska bli kul att ha dem här.

Päronen på inflygning mot Atlanta Hartsfield-Jackson International

Physical Training

Utan att generalisera för mycket så får jag påstå att mitt intryck av fysisk träning här borta är att man hanterar det mer seriöst än vad vi gör i Försvarsmakten. Det är uppenbart att inställningen till fysisk träning i Försvarsmakten har förbättras avsevärt sedan 2008 ungefär , i alla fall hemma på P4, men att vi stundtals vacklar en del ändå. Vi har fortfarande inte fått fysen att bli en naturlig, oantastlig del av den dagliga verksamheten. Fysen får ibland fortfarande stå tillbaka när vi åker på skjutperioder, i en hårt belastad "dagsövningsperiod" eller under andra sammanhang där kärnverksamhet är viktigare.

I US Army uppfattar jag att det inte är så. Här är Morning PT varje dag lika självklart som att man alltid stänger fickorna på en uniform eller har huvudbonad på sig utomhus. Man är, oavsett grad och tjänst, alltid soldat i botten och som soldat så ser man till att hålla sig i form. Alla fysar alltså, alla dagar. Skjutperioder eller övningsverksamhet är skit samma, fysa skall man göra. En indikering på att fysen likt en institution sitter i väggarna var att Ltg James Terry under förra veckans föreläsning även han tryckte på att det absolut inte, under några som helst omständigheter finns ursäkter för att inte träna varje dag med sina soldater. 

Nu finns det ju en ganska stor skillnad mellan oss i FM och våra amerikanska kollgeor. De är inte arbetstidsreglerade. Därför kan det ju utan konstigheter kräva att alla, officerare som sodlater, skall börja kl 0600 varje dag och springa i formering, göra armhävningar och situps och ändå börja dagens verksamhet klockan 0730 (normalt sett oftast senare). Utan förlorad arbetstid. Detta är en "lyx" vi inte har i dagens försvarsmakt. 

Avseende själva kvaliteten på fyspassen däremot kan vara både si och så med. Man skall fysa, ja, och man skall absolut fysa i förband (fys är en stor del av ledarskapet här) men den enda värdemätaren på hur god din fys är är APFT (fystestet), omfattande armhävningar, situps och 3km löpning. Styrkedelen definitivt mer krävande än FMFysS, löpningen definitivt mindre krävande. Av mina kursare på MCCC får jag lite uppfattningen att man är väldigt bra på att ställa in sig i ledet, göra som man blir tillsagd och svara med "Yes, Sir!". Jag vill ogärna tillgripa ordet ögontjäneri för det är knappast det det handlar om, snarare att man har ryggen fri om man bara gör som man blir tillsagd och klarar kraven. Dvs fysar du varje dag och du och dina soldater gör det så att du klarar fystesterna, då är det ingen som kommer ifrågasätta VAD du tränar. Det viktiga är ATT du tränar och att du helst tränar länge varje morgon. Då är du en bra soldat och en bra officer. 

Nu vill jag inte påstå att vi i Försvarsmakten är så himla mycket bättre på att fysa alltid eller att vi är mer vältränade, genrellt är det nog snarare tvärtom, just p.g.a. att fysen är en sådan inneboende institution här borta. Men, kanske har vi en högre effektivitet i våra fyspass just pga att vi är arbetstidsreglerade. Vi måste ju vara effektiva för att hinna med. Och det är alltid något att ta med sig. Vi är på rätt spår men måste se till att upprätthålla vikten av fysisk träning. Vi är alla soldater i grunden. 

I stort vill jag nog påstå att det annars är som vanligt både här och där. De som gillar fys och vill fysa gör det i erfoderlig mängd och klarar med god marginal fyskraven. Snarare är det att se som ett misslyckande att INTE få 300p på APFT. De som däremot inte är så intresserade behöver ibland både piska och morot för att ens ta sig över miniminivån. Precis som det är i FM. En ganska viktigt skillnad är ju dock att här får du sparken om du inte klarar fyskraven, därav att de verkligen kan anses som krav.

Daylight Savings Time

Inatt justerade vi klockan en timme framåt till sommartid. Så just nu är tidsskillnaden endast fem timmar mot Sverige. Hade ingen aning om att det gjordes så tidigt i USA men nu är det visst sommar.

Har tagi fasta på detta idag och ätit frukost på baksidan vid våra nyinköpta (dock absolut inte nya eller speciellt snygga) utemöbler. Nu blir det någon timmes bokläsning i solen och sen tänkte vi dra och golfa lite. En lagom söndag på fortet. 

Lågtempofredag

Idag är det rätt lugnt tempo i det Nordin-Gånfältska hemmet. Jag har tydligen fått ytterligare en man-cold på halsen (stackars mig) och även Ann känner sig lite halvhängig. Hade under onsdagen och igår rätt långt gångna funderingar på att dra på en halvspontan tripp till Charleston, South Carolina (som är ett av våra måste-besökas-ställen under våren) men beslutade oss på kvällen för att skippa det då vi inte fick tag på nåt rimligt hotell. Känns så här i efterhand rätt bra då vi inte vill upprepa det här med att vara sjuk på resande fot mer än nödvändigt.

I veckan anländer Anns föräldrar och min mamma. De ska stanna här i 1½ vecka ungefär. Ska bli kul att faktiskt få lite besök här som omväxling. Jag hoppas verkligen att vi hinner kurera oss under helgen så att vi kan resa runt lite under den tiden som vi har planerat, så mycket det nu går i kombo med skolarbetet. Ska nog lösa sig bra. Vi har en plan.

I vardagsrummet hänger den här kartan.
Röda pluppar indikerar var vi varit och blå dit vi vill åka.
Finns några ställen kvar att besök här i södern.

Idag var det uppstart för A3 i skolan. Den här gången avhandlas försvar med mek/strvkompani så vi inledde med att se en dokumentär om striden på Golanhöjderna 1973. 

(Parentes: Våra lärare gillar VERKLIGEN att visa filmer för att berätta eller visa något. Eller ja, det är nog inte lärarna personligen utan den rätt gedigna och in i detalj förarbetade läroplanen som dikterar vad som skall visas. Som exempel så har jag ju tidigare visat att Star Wars använts för att beskriva Decisive Point (se långt tillbaka i Instagram-flödet här till höger). Vi har även säkert sett halva mastodontfilmen Gettysburg från 1993 i diverse klipp för att beskriva allt ifrån terränganalys till kraftsamling.)

Anyway...

Försvar var det. Tydligen väldigt komplicerat skall det bli och det avsnitt där huvuddelen av eleverna underpresterar. Som en lite gallup frågade vår SGL idag om någon överhuvudtaget varit med och planerat eller genomfört försvar inom ett mekkompani eller liknande tidigare? Och nä, det var visst bara jag som gjort det. Nu håller jag med, att försvara ÄR ju svårt, absolut. Men det känns även den här gången som lite hemmaplan såklart. Ser i vilket fall fram emot det.

Slutligen så var vi idag på lunch med vår klass mentor eller sponsor. Varje klass har en designerad - mer senior officer - som kommer till klassen för lite frågestund eller föredragningar om hur det är att vara chef i armén. En ganska bra grej tycker jag. Det ger om inte annat lite perspektiv på ens karriär eller vad som förväntas av en som kompanichef. Vår mentor är en översetlöjtnant som inom kort skall bli brigadchef någonstans på något förband (fråga mig inte vilket, det finns ju så många brigader här...). Lunchen i stort gick mest ut på att vi träffades på ett hamburgerhak, drack öl och snackade skit och krigshistorier. På det hela ett bra avslut på en ganska lugn dag och vecka.

Casual friday och mycket BS. Bra start på helgen!

Nu tar vi helg här borta och jag ska snart sätta tänderna i någon form av blomkålspizza. 

Ska bli intressant och med stor sannolikhet gott. Hon är rätt bra på att laga mat den där Ann. 

USA's syn på Ukraina-krisen

Lovade ju att återkomma med lite reflektioner om hur tongångarna går i det här landet om Rysslands "annektering" av Krim-halvön.

Helt klart är att man följer utvecklingen noga. Redan innan demonstrationerna urartade i februari och innan Ryssland placerade trupper på Krim så diskuterades händelsen både i nyheterna men också i skolan faktiskt. Här känner jag en ganska tydlig skillnad mellan oss som svenska officerare och våra amerikanska kollegor. Min uppfattning hittills är att de följer nyheter i större utsträckning och är bättre pålästa om olika delar av världen (kanske kopplat till tidigare uppdelning av världen i COM's? Se föregående inlägg) än vad vi generellt är. Alla är ju akademiker och kanske springer det ur denna bakgrund?

Som jag även antytt tidigare så är min känsla att även om officeren fyller en tydlig roll som plutonchef och kompanichef så är det först på nivåerna över detta, i staber och som chefer för högre förband, som officeren med sitt breda akademiska förhållningssätt verkligen kommer till sin rätt. Det är där den analytiska förmågan och "allmänbildningen" får spela ut. Kortfattat: Vi är bättre chefer och ledare på plutons/kompaninivå men de är bättre än oss på nivåerna över. Självklart är det här en mycket grov generalisering och skall mer ses som en reflektion än en direkt sanning.

Men tillbaka till Ukraina. Amerikansk media följer situationen noga och så gör även allmänheten. Krisen med Ryssland är Big News. Som exempel hade Ann igår en engelskalektion med tema Ukraina där situationen diskuterades och analyserades. Vinklingen på nyheterna annars är av uppenbara skäl kopplat till hur USA och president Obama skall hantera situationen. Är det läge att sätta hårt mot hårt, så som hans ursprungliga uttalande från vita huset antydde - att det skulle bli "costs" för militära aktioner mot Ukraina, eller skall man köra mer på en diplomatisk linje med utrikesminister John Kerry i spetsen.

CNN - Inhämtningsmedia nummer uno

Anledningen till att detta är stor grej är av uppenbara anledningar kopplat tillbaka till kalla krigets dagar. Även om Ryssland idag inte är en supermakt och med en mycket dålig ekonomi så är man fortfarande en spelare att räkna med av en väsentlig anledning. Kärnvapen. Många flashbacks till kalla kriget har säkerligen förekommit och oviljan att hamna i en liknande situation är extremt tydlig. Detta adderar ytterligare till den fina balansgången mellan hård eller diplomatisk approach, men även mellan Amerikansk demokrati vs Putinsk makthunger.

Det är även tydligt att USA ser sig själv (med all rätt?) som den nation som måste leda vägen framåt mot Ryssland och leda sina Europeiska småsyskon. Spelare nummer tre på den internationella spelplanen är helt klart den tyska förbundskanslern Angela Merkel. USA ser den starka ekonomin Tyskland som sin allierade nummer ett i just detta fallet, mycket kopplat till geografiskt läge men även kopplat till det ekonomiska förhållandet mellan Tyskland-Ryssland och Tysklands beroende av rysk gas. Såklart är Tyskland en stark spelare i Nato med de samtal som pågår inom den organisationen.

Som så mycket annat i det här landet (och andra länder tillika) så blir gärna utrikespolitik inrikespolitik. Dvs att republikanerna, oavsett Obamas och hans administrations agerande, anser att man agerar fel. Antingen för tamt eller för hårt. Oavsett politisk tillhörighet eller vilket media vi pratar om så är de flesta överens om att president Obama just nu står inför sin största utmaning hittills på det utrikespolitiska planet.

Strvsimulator och Generalsbrief

Idag var mitt tillfälliga seminar och två andra (totalt 49 pers) och besökte Close Combat Tactical Trainer, eller CCTT. En stridsvagnssimulator motsvarande vår BTA hemma i Skövde, dock något större. 64 stycken kabiner totalt för både stridsvagnar och stridsfordon. Dessutom finns det tydligen tre stycken likadana utspridda i staterna. Det är helt sjukt stort alltså! Dock får jag säga att Linkans/KMWs BTA är rätt många snäpp bättre rent kvalitetsmässigt, både avseende grafik och känsla.

Dagen som helhet var inte helt effektiv. Från klockan åtta till klockan fyra lyckades vi genomföra ett drygt entimmeslångt moment. Än värre var utvärderingen efteråt som i princip gick åt till att i kartvy (i realtid!) titta på genomförandet som vi precis gjort. Dvs en timmes verksamhet till...med kanske två ordentliga utvärderingspunkter till kompanichefen. Det är rätt tydligt att utbildningskulturen bland officerarna i den här armén är ganska frånvarande.

En numera på den här sidan vanligt förekommande Selfie i kabinhallen.
Den stooora kabinhallen.

Utvärderingsrumet. Litet? Jo, men det finns 15 stycken.

Ordergivning. Omfattande och gedigen.
Framförd i dubbel hastighet och med ryggen mot åhörarna.
Positiv och negativ feedback från den svenske eleven

Min Gunner för dagen, Cpt Andy Wessel. Tyvärr i en Bradley.

Igår eftermiddag hade vi en föreläsning av generallöjtnant James Terry, chef för 3:e armén - eller ARCENT. Landkomponenten dedikerad mot US CENTCOM, USA's militära indelning av området från Mellanöstern/Arabhalvön djup intill Pakistan. Dvs där det händer/har hänt för USA räkning de senaste 25 åren. Bara en sådan sak att man faktiskt har trestjärniga generaler som faktiskt är tydligt utpekade chefer i händelse av krig är ju bara det smått fantastisk. Arméchef. På riktigt alltså.

En något suddig bild på en något äldre officer

Briefen i sig avhandlade lite allmänna ledarskapsbudskap, ett sedvanligt omhuldande av MCCC som en mycket bra kurs samt en hel del prat om Regionally Alligned Forces (RAF). Tanken är att man i större utsträckning än tidigare dedikerad förband mot vissa delar av världen (såsom CENTCOM, EUCOM osv) i syfte att förbanden skall ha en djupare kunskap i språk och kulturella färdigheter direkt kopplade mot dessa områden för att lättare kunna hantera olika typer av insatser på hela konfliktskalan. Allt som en konsekvens på att man på många nivåer varit rätt dåliga på just detta i Irak och Afghanistan. Verkar helt rimligt på nåt slags sätt. Det som känns lite skumt i sammanhanget är hur självklart och naturligt det är för officerna här, hög som låg, att USA delat in hela världen i Milon/militärregioner. Själva nöjer vi oss med vårt eget land och tycker det känns bra.

Little Grand Canyon

Då var det måndag igen och idag genomförde jag A2 (all'fa tu:), min andra betygsatta ordergivning. Det gick faktiskt mycket bra och sättet jag genomförde den på kändes bra. En bra måndag alltså! Söndagen var å andra sidan mer jobbdag än ledig dag då jag satt o arbetade en del och sedan förövade ordergivningen. Gav visst resultat i alla fall. 

I övrigt så var vi hemmavid i helgen med. Gjorde dock en lite utflykt i lördags och besökte "Lilla Grand Canyon" ca 50 min söder om Fort Benning. Lite som kompensation för att vi inte besökte den stora när vi var i Vegas, även om vi såg just den från luften. Lilla Grand Canyon var över förväntan som utflyktsmål så det kan bli att vi besöker den igen när vi får besök nästa vecka. 

Det är för övrigt sjukt kul att bara ta bilen och ut och åka litegrann här i södern. Det är väl lite sådär halvslitet överallt men på något sätt så är det rätt charmigt ändå tycker vi. Det är liksom Amerika på riktigt, trailerparks, bomullsodlingar och halvnedlagda bensinmackar - som för övrigt fungerar som typ filialer till alla Liquor Stores. Bensin, sprit och öl verkar stå för huvuddelen av omsättningen.

I Söndags var Ann på formell tebjudning med två andra av de internationella tjejerna. Hon lovar att återkomma i ärendet men uppklädd i klänning med hatt och handskar var hon. Snygging där. 

Safety above all!

Tog en picknick i det sköna vädret

Nere i ravinen

Den här skylten (och butiken) är ju helt underbar.
Mitt ute i ingenstans vid en fyrvägskorsning ligger en mack och det här.
Amerika. Man måste älska det!

Redo för tebjudning hos Daughters of America

Tänkte be att få återkomma med lite reflektioner om situationen i Ukraina och hur man följer utvecklingen här. Har dock varit för upptagen med att dels följa det själv och dels med skolarbete så det får bli nu i veckan då jag ändå har lite ledig tid. Ska bli rätt skönt.